Rasen

Leicesterfåret avlades fram redan i mitten av 1700-talet i England.

Man ville skapa ett medeltungt köttfår med glansig, lång och ganska grov ull. Detta ”leicester longwool-får” har aldrig haft någon stor utbredning men har ofta använts när nya raser skapats, runt om i världen.

Leicester finns med i de flesta andra rasers bildande bl a texel och dalasau, leicesterbaggar användes även i ryafårens rekonstruktion.

 Till Sverige infördes de första leicesterfåren tidigt av bl.a. Jonas Alströmer. Importer har då och då gjorts men aldrig i större omfattning. De införda djuren har mest använts till inkorsning för att förbättra den svenska fårstammen. De första större leicesterfårbesättningarna dyker upp först några decennier in på 1900-talet i Östergötland.

I vårt land har unika ”nordiska” egenskaper utvecklats hos det svenska leicesterfåret som ullkvalité och pälshår. Rasen har under årens lopp anpassats bättre till vårt klimat och betesmiljöer. Bland s k renrasiga leicesterfår finns ibland en tendens till smal kroppsform och tunnare ull ibland med mörka färginslag. Detta är en följd av att tidigare inkorsning av lantrasanlag finns i djurets härstamning. Föreningens mål är ren färg och ett medeltungt, köttfylligt djur med harmoniskt kroppsform med minst R i klassning.

På 1980-talet startade en ny fas i utvecklingen av vårt svenska leicesterfår – det vita pälsfåret. Uppfödare började producera pälsskinn av samma typ som gotlandsfårets. Vita pälsskinn för körsnärsändamål är en unik produkt som ingen annan ras kan producera.

Bild: Leicester tacka